mittnyasmalajag

Hej!

Jag och sambon har just vart ute på en kvällspromenad med vovven. Rätt så skönt ute.

Jag hade ju tänkt träna. Men jag har verkligen ingen inspiration. Och som tur är så slarvar jag inte med mitt matintag bara för det. Annars skulle det lätt kunna vara så att tränar jag inte så struntar jag i att vara nyttig med. Men jag lyckas hålla min mat och inte äta sött, än så länge.

Jag vet varför jag inte har någon inspiration att träna. Jag går ju i terapi för att ändra mitt tänkande. Jag har ju tex svårt för att gå på badhuset. I grunden handlar allt om att jag inte känner att jag räcker till. Även om jag inte tänker så. Att gå på badhuset ger mig klump i magen, jag mår illa och paniken kommer smygande. Sjukt jobbigt.

Och när jag känner mig låst emot livet, saker jag vill göra, tillexempel att gå och simma eller gå och träna så blir jag deppig.

Jag ska försöka prata med min svärmor och få henne att gå på badhuset med mig, och göra henne beredd på att jag kanske vänder ryggen och går därifrån. Men att inte klara av att gå på badhuset (när jag älskar att bada), skapar mer ångest och jag känner mig så värdelös.

jag har insett att jag måste göra detta förr eller senare. Och nu börjar jag nå en gräns. Det påverkar mig så mycket psykiskt att jag inte kan gå och simma (speciellt när jag har badhuset ca 500m ifrån mig) att jag måste ta tag i det, innan jag får en till panikångestattack.

Det låter så simpelt att kunna gå på badhuset, men det känns som ett slag i magen när jag tänker på det.

Min dåliga självkänsla kommer delvis från min styvpappa. För honom var jag inget, som luft. Han tilltalade mig knappt. Hur duktig och tyst jag än var, var det inte tillräckligt.

och delvis kommer det från min mamma. Jag har inte velat se det så, och vill så klart inte anklaga henne för nått. Inte min mening. men hon har dålig självkänsla och den speglar av sig på mig.
Hon fick kanske dålig självkänsla av sin uppväxt med mobbing och så vidare. Men för mig är det inget sånt igentligen. Inte helt iallafall. Utan mamma är den närmsta människa jag har och såklart blir jag som hon.

Jag tyckte alltid att jag var så smal när jag var yngre, för cirka 8 år sen vägde jag bara 45kg. Inte för att jag bantade eller nått, utan för att jag bara inte gick upp i vikt.

Och jag tyckte att mamma var så fin som var så kurvig, såg alltid upp till henne. Men hon sa alltid att hon var så tjock och ful och så.

och om min mamma som jag tyckte var så vacker och bra inte räckte till, hur kan då jag räcka till?

Detta är alltså inget jag tänkt på, men det har väl matats in i mig.

Visst kanske hon gjorde fel som inte sa till mig att man är perfekt som man är, och att ingen är felande.

Men hon agerade ju bara efter sina erfarenter.

Och jag tycker ju inte att hon är fel. Det tycker jag ju fortfarande inte. Men att se ut som hon, det vill säga kurvig och kvinnlig som jag såg det, var så fel, gör ju att jag tycker att dagens ideal med att vara smal är ganska så logiskt.Man ska inte vara kurvig även om det var min drömkropp när jag var liten. Jag ville ju se ut som mamma. Men om mamma hatade det som jag ansåg vara perfekt, vad är då bra?

Förstår ni min sneda bild som det blir.

Vet inte om någon förstår nått av mitt snack. Men jag måste med min terapi komma fram till varför jag anser mig själv vara så fel.

Jag hade en sån bra självbild när jag var mindre. Jag tyckte lite kurvor var fint.

Jag går ju inte och tänker på det varje dag eller nått. Men jag tycker ju idag att det är finare att vara smal än rund. Och jag vill ju inte tänka så!

Det ända jag vet är att jag inte räcker till. Och det finns många bidragande faktorer till det. Min styvpappa, min egen pappa, skolan (där jag fick höra att jag var smal, spinkig och äcklig) men främst mamma.

Och jag försöker få min mamma att förstå det, men då säger hon bara att hon är dålig männsika och så är allt igång igen. Inte om att hon är tjock utan att hon är dålig som inte gjorde på ett annorlunda sätt när jag var mindre.

Men jag är ju inte ute efter att peka finger mot någon. Speciellt inte min mamma. Men på nått sätt så måste jag ventilera det jag känner.

jag älskar min mamma över allt annat på den här jorden. Och vill inte göra henne illa. Men för att jag ska förstå varför jag är, måste kanske hon också gå i terapi för att se varför hon är som hon är...

Jag tycker inte ens om idag att höra att mamma tycker hon är tjock, och speciellt inte att hon tycker hon är ful. Vem definierar en ful människa. Om hon är ful så letar jag ju automatiskt efter fel på mig.

Jag vill en dag kunna säga att jag är perfekt. Och att jag vekligen menar det. Att verkligen känna att jag duger. Ingen har rätt att dömma mig.


Folk dömde mamma, och mamma tog åt sig. Hon "är" ful för att folk sagt att hon är ful. Och för mig (i min barnhjärna) gör ju att vad folk tycker och tänker om dig är vad du är.

Jag önskar innerligt att mamma ska börja gå till en kurator och ta tag i sin egen självbild. För man trampar bara på sig själv.

Jag vet ju nu, eftersom jag kan tänka realistiskt att ingen har rätt att dömma mig och att jag borde vara nöjd med mig själv. Men känslan jag har , som jag är uppvuxten  med, är att jag inte räcker till. Och den känslan är så djup rotat att jag inte längre vet varför eller hur jag ska få bort den. Jag har inte verktygen själv, utan min kurator hjälper mig med det.

Folk reagerar när jag säger att jag kan stå naken framför spegeln och känna att jag är ful, osexig. Medan min kille och folk i min omgivning inte förstår vad det är jag ser. Det är som att jag har en hinna framför mig med dålig självbild som hindrar mig från att se mitt riktiga jag. Eller? Jag vet lixom inte.

Jag har alltid tänkt att hoppas ingen ser mig som den jag är, kroppsligt och som person, för då kommer allt att rasa och dom kommer inse att jag inte var så snygg eller bra människa som dom trodde. Att jag lixom ska bli påkommen med att bara vara en simpel dålig människa.

Jag önskar att jag kunde säga till på skarpen till min mamma att sluta nedvärdera sig själv. Varje gång hon gör det blir jag illa till mods och känner mig själv som en sämre människa. och hur jag än försöker att få henne att förstå att hon är vacker och så, så spelar det ju ingen roll, för jag är ju upplärd av henne.
Förstår ni? Hur kan jag övertala henne att hon räcker till när jag är yngre än hennne och inte själv räcker till?

Allt blir så snevridet. Helt ärligt skulle jag kunna säga att skulle mamma säga lika ofta att hon räcker som hon är och att hon bara är kvinnlig som är kurvig så skulle jag också börja se annorlunda på mig själv. För räcker mamma till, så räcker väl jag till?


Skulle jag säga allt detta till min mamma skulle hon förmodligen ta det fel och börja "hacka" på sig själv. Och det är ju verkligen inte det jag vill.

Visst hon kan säga;" ja, jag gjorde fel som inte lärde dig att uppskatta dig som du är", men även SANSAT lägga till att jag tänker förändra mig.

Jag hatar inte mamma på nått vis eller vill kasta skit på henne. Jag älskar henne och skulle inte vilja ha någon annan mamma.

Men jag skulle vilja att hon gjorde två saker:

1. började gå till en kurator och fick rätsida på sin egen självkänsla.

2. slutade säga att hon är tjock och speciellt sluta säga att hon är ful.


Som sagt, jag har inte klarat mig längre än till 23 års ålder innan allt blev för mycket och jag fick panikångest. kanske var det bra, för då måste jag ta tag i det. Ångesten är så påtaglig nu för tiden att jag kan inte undvika den. Jag måste agera. och när jag börjar gräva i mig själv, måste jag gräva i min uppväxt.

Jag vill inte att min mamma ska tycka att jag klankar ner på henne och jag vill ju bara helst av allt att vi ska rätta till det här nu, båda två. Jag vill att hon ska må bra och vara nöjd med sig själv, för hon är ju mitt allt.

Nu kommer lite ångest smygande inpå mig, för det känns som att om hon läser det här så kommer hon missförstå mig och trycka ner sig själv ännu mer. Men nej, jag måste slå bort det. Jag måste säga hur jag tänker annars kommer jag aldrig bli fri denna jävla ångest och denna jävla medicin som jag måste äta för att funka normalt.


Detta vart nog det längsta inlägget i historien. och kanske kommer det komma fler sådanna i framtiden.

Alla kanske inte ens orkade läsa. Eller någon inte ens fatta vad fan jag skriver om. Men detta var nödvändigt nu. Jag känner ibland hur det gnager i mig och det känns bättre nu när jag skrivit av mig lite. Sedan om någon läser eller inte spelar ju faktiskt ingen roll.


Kram så länge/S